systerkärlek

Det var en gång två prinsessor.

Känner mig lite som Agnes i Fucking Åmål när jag ställer till med fest eller kalasligheter. Ett väntande på att folk ska komma fast jag innerst inne vet att många inte kommer göra det.

Vaknar med svullna ögon, fortfarande ensam. Bestämmer mig för att dra upp rullgardinen.

Ser det till synes uppenbara.

På tredje dagen uppstånden igen från det döda, jag stannar här på jorden ett tag till. Det finns så mycket jag vill göra, så mycket jag tänker välja bort i fortsättningen, så mycket jag tänker välja till.

Tillbaka till livet.



jag andas in och det känns som första gången du håller om mig och jag vågar hålla kvar vi kanske ljög fast vi sa att det var sant vi var aldrig kära i varann men det känns precis likadant

- SARA

Så kom hösten.

Tror inte mina ögon har sett ut så här sen högstadiet. Ett ansikte vill inte dölja att det mår dåligt. Klumpen har förvandlats till tårar. Omättade.

Jag är aldrig tillräcklig. Jag betyder aldrig lika mycket för någon som den personen betyder för mig. Jag är alltid den som blir lämnad ensam.

Var lycklig innan jag träffade dig. Jag hade gjort mitt liv till något som inte behövde involvera någon. Som såg glädjen i det andra.

Men du tog mitt hjärta. Jag vågade älska dig.

Fel.

Det är när kärleken tar slut som man verkligen lägger märke till den. Det är så lätt att göra lyckan till en vardag men det krossade har ingen plats någonstans.

Jag har inte någon plats.

- SARA

Bild på schemat idag. Ett knep att försöka teckna med höger hjärnhalva. Försöka lura bort det man vet och rita det man ser, det går ganska bra faktiskt, allt jag gör blir levande och det gör mig stolt. 

Sen försöker jag skriva uppsats och går omedvetet in med liknande inställning. Skriv det som känns och tänk inte på hur det kommer ner. Bara det kommer ner. Vilken hjärnhalva jag använder då spelar ingen roll men flödar gör det. I fem minuter.

Sen sätter en annan kroppsdel in. Kan inte fullt ut förklara vart den sitter men det strålar oundvikligt obehagligt mellan hjärta och övre magtrakt. Strålar upp i huvudet och allt vad som gäller processbedömning och kreativitet är som bortblåst. Det skakar i händer och tårkanaler och gräset och fågeln och livet saknar betydelse. Allt saknar betydelse.

Det är för mycket och var finns logiken i att inte kunna sortera bort det som inte behöver kännas. Vad finns logiken i att det vackraste gör så ont att se på. Vad finns logiken i att kunna rita det jag ser när jag ändå inte känner vad jag känner och inte kan tänka det jag borde och inte kan leva som jag vill. Var finns logiken i att ta lyckan ifrån mig nu.

- SARA

Det var så vackert att höra på de som minns på de som älskade och uppskattade. Vår farfar var ingen vanlig man. Han var bland de mest godhjärtade och hjälpsammaste människan som gått på denna jord. Min farfar var och förblir i allas minnen ihågkommen för sitt stora hjärta, sin humor och sitt osjälviska sätt att gå genom livet.

Så skön går morgonstjärnan fram och bådar klar och lyckosam, den stora dagen till möte, då själen, över jorden höjd, får svinga sig med helig fröjd till himlafaders sköte. Tiden, striden snart skall slutas, friden njutas, hoppet vinna, tro och kärlek målet vinna.

Vår fina fina farfar. Tack för du var den du var.

- SARA & SANNA

Mitt i det vackra kommer sorgen. Mitt i sommaren kommer kylan. Någon försvinner och det är så svårt att förstå döden i sin uppgivenhet. Det är svårt att tänka på att aldrig få träffa en person igen.

Det är inte alltid lättare att tänka på livet och hur dyrbart det är. Slutet kommer för oss alla, förr eller senare. Vare sig man vill eller inte. Det gör så ont, men det värmer mitt tomma inre att jag vet vart du skulle farfar, jag vet vart du ville. Du visste vart du skulle när du slöt dina ögon. Jag vet vem du såg. Din Ella.
Farmor.

- SARA

Jag vill tacka för våren i huvudstaden.

Jag har mått så bra nu i snart ett år. Bättre än jag mått någonsin under hela mitt liv faktiskt. Tror inte bara det beror på den nya staden, utan att jag på något sätt äntligen tillåtit mig att landa i mig själv, efter alla år av förvirran och förtvivlan.

Jag har hittat en utbildning som iofs är lång men som passar mig som handen i handsken. Jag får ett yrke där jag kan jobba med människor, teatern och det i en mycket stimulerande miljö.

Har fått äran att vara med i två teaterprojekt vilka jag i båda trivs otroligt bra, jag får inte spela teater på heltid än men jag får göra det flera gånger i veckan vilken får mig att leva.

Jag har fått bo med underbara människor (i ett inte så underbart hus) och finns kärlek finns värme, och vi ser en ljusare framtid närmare stan i ett hus med toalett som inte lutar, kylskåpsdörrar som inte trillar av och med plusgrader i badrummet. Linn och jag.

Sanna. Sanna följde mig mot huvudstaden och har varit hos mig nästan varje helg. Nästan varje helg med mitt lyckas andra hälft.

Sanna och Linn är de människor som betyder mest för mig. Två människor som jag har sån tur att få lära känna och ha i min närhet. Vad mer kan jag önska.

Jag önskar. Det gör jag. Önskar mycket men det tror jag man ska. Landa, stäva, landa, sträva, landa, lycka.

Vi lämnar Stockholm för en månad nu. Jag är inte ledsen för det. Ska bli underbart att resa igen. Jag behöver komma ifrån den svenska mentaliteten ett tag och hur gör man det bättre än en tågluff genom Europa igen. Det behöver jag. För att läka sår som allt för många är så bra på att riva upp och skita i att sy igen. Bäst på det är jag själv.

Jag behöver läka lite i värmen. Sen kommer jag tillbaka till dig min fina stad.



säger hej till daggstigen för ett tag

I höst...

....repa. I höst har vi premiärer.
....designa. I höst ska jag och Sanna jobba klart med vår kollektion.
....lära känna. I höst börjar jag i ny klass.
....flytta. I höst ska vi leva och bo.
....älska. I höst ska jag lära mig att älska igen.

- SARA

Midnattsjogging är ingen dum ide när den vackra dagen är för varm och när det i den tidiga kvällen repas i Jakan.

Just som fötterna började kännas tunga och jag tänkte på något jag inte borde tänka på så såg jag en stjärna falla.

Plötsligt känns allt lite finare igen även fast det jag önskar känns för långt bort och lär försvinna lika snabbt som stjärnan lämnade himlavalvet. Det viktigaste är att inte involvera. Upprepa.

Det är sent nu. Lite oklart och luddigt. Det är midsommar imorgon och jag ska gå upp tidigt och somna sent. Lägga sju blommor under kudden och drömma om min stjärna som alltid faller allt för långt bort för att önskan ska slå in.



sånna som vi. med lyckan mitt i sorgen.

- SARA

I morgon klockan kvart i ett kommer min fina Emelie hit. Det ska bli så fantastiskt, vad jag har saknat henne. Vi ska bland annat beställa biljetter ut i Europa och dricka vin i Stockholmssolen.



Fina sommar, fina Emelie.

- SANNA

Vi hade en mycket fin kväll igår. Märkligt nog och samtidigt inte så märkligt så slår det över och ångesten kommer smygande mellan ölglas och dansanta människor. Ångesten som pekar på en ensamhet som inte ens finns. För lyckan kommer inte ensam den har en svans av förflutet med sig. Svans kan kanske vara bra men för det mesta känns den bara i vägen, men kapar jag den är jag rädd att balansen rubbas och jag slutar ta mig framåt överhuvudtaget.

så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan

Men när molnen sakta glider förbi och vinden fläktar över sår som alltid läker så känns sommaren, vännerna och livet så självklart igen. Det läker.



- SARA

Funderar på vad det kan bero på. När det är så mycket lättare för henne att visa ilska och hat än att kunna krama om och ge kärlek. Jag funderar över om hon inte älskar mig alls, om hon aldrig gjort det. Eller om det är mitt fel. Funderar över vad jag gjort.

Hur ska jag kunna möta det. Hur skulle jag kunna låta bli att möta det. Hur ska jag kunna låta bli att gråta.

Förstår vad jag själv fått den biten från, varför jag var sån när jag var yngre. Förstår vikten i att så fort som möjligt lämna det helt.

Denna dagen är en jobbig dag och jag vill hem till Stockholm igen.

- SARA

Sitter och tänker och känner och känner och tänker.

Det är inte jobbigt. Jag mår bra nu. Bättre har jag aldrig mått men jag behöver närheten. Ganska snart tror jag. Vart finns den? Vart finns du? Finns du?



- SARA

Jag, Johan och Linn tillbringade en bit av kvällen på Bio Rio vid Hornstull. Där visades det tio kortfilmen, där Linn var med som statist i en av dem (bra jobbat tycker jag). Efteråt var det fest på strand, men vi tre drog oss hemåt redan vid halv 8.

Nu håller jag och Johan på att flytta in oss i gaderoben, eller bombnedslaget som man också skulle kunna kalla vårat rum. Det känns overkligt att vi ska bo ihop igen när vi hela våren har varit i från varandra.

I morgon blir det fest och Gadden kommer hit igen. Vad livet är härligt.

- SANNA

Sprungit närmare sju kilometer, tränat mage och ben, ätit keso med kiwi, lyssnat på Elliot Smith, planerat in snabbvisit i Göteborg om två helger, jagat Alfons som jagat Rådjur...

...men inte bockat av något av de jag skrev på listan imorse...

Vad gör väl det. Livet är så vackert nu igen, det försvann häromdagen med stabiliteten och glädjen har snabbt återhämtat sig. Är det inte fantastiskt va, att jag tror...jag tror att jag för resten av mitt liv kommer vara lycklig, allafall den största delen av den, det, dem, de.

Vad gör det att ingen kärlek tycks vilja stanna länge än två veckor, och va gör det att jag råkar se så där lite smått oattraktiv på måndagmorgonen, och vad gör det att jag börjar närma mig tjugofem, vad gör det att jag inte har en lägenhet inne i stan och vad gör det att jag ibland äter mer godis än mina lår klarar av, vad gör några gropar där och någon rynka här, vad gör att vintern kommer varje år och vad gör det att jag ibland tycker mina vinterstövlar har för hög klack och vad gör det att vi inte har någon lampa ner till källaren, vad gör det att vi läser engelsk kurslitteratur som jag inte förstår mig på, vad gör det att inte alla vill ha mig som vän, vad gör det egentligen att solen inte lyser varje dag och vi glömmer ställa ut soporna så vi får vänta till juli innan dom tömmer dom igen, vad gör det att jag alltid är pank och vad gör det att jag tappar bort mig ibland och vad gör det att jag blir lite kär i fel person och vad gör det att jag inte är så bra på att sjunga och vad gör det att klänningen sitter för tight och vad gör allt det där egentligen....

....jag har mina vänner, riktiga vänner som aldrig lämnar mig. Jag älskar mina vänner. Jag har min hund som sprider mer glädje än någon annan i mitt liv. Jag älskar min Alfons. Jag har min familj som hjälper mig i alla situationer jag än hamnar i. Jag älskar min familj.









- SARA

Glömde säga peppar, pappar efter jag uttalat min lycka igår och då bestämde sig självklart herr Gud att göra mitt liv till ett helvete igen. Skulle nu kunna citera några rader ur någon hjärtekrossad ballad eller ur en deprimerad poets innersta memoarer....

Tänker jag inte. Tänker inte låta mig lockas ner. Tänker inte låta några tårar falla. Tänker inte dra täcket över huvudet. Även om kroppen vill, den vill bara skrika mer än någon gång på länge. Jag är arg och ledsen och illamående och ostrukturerad och osocial och osmaklig och pank. Jag saknar kärlek och närhet och familjen och Sanna och världen och värme och sommar och allt som inte finns här, just nu.

Plocka upp, plocka upp. Börja om.

Det är ju ändå fredag. Solen lyser inte och jag har en lång bok jag måste läsa klart idag men vad gör det. Ska ju träffa fina Mayra ikväll och vi ska på koncert och dansa röven av oss tillsammans men min underbara Linn.

Så om du bara kunde sluta skrika nu.

- SARA

Allt kaffedrickande (en halv kopp) har gett mig spring i benen, jag kommer alldrig kunna somna. Spinger runt som en galen ko och kan absolut inte sitta still.

För övrigt har jag haft en helt fantastisk helg och hittat många nya festställen som ger mig hopp om Stockholms uteliv.


Johan kan du inte komma hit igen? Älskar dig finaste.

- SANNA