denna sagan kommer inte ta slut


Det var en gång två prinsessor.


Över prinsessornas slott lyste nästan alltid solen och om någon gång tunga moln flög förbi så dansade prinsessorna för varandra, de sjöng och gjorde allt för att solen åter igen skulle falla på tornen och tinnarna av deras vackra själar. De dansade hand i hand genom skogar, ner i dalar och över berg, de sjöng om livet och hade tusentals rosbeklädda planer om morgondagen.

Sommaren kom och sommaren gick. Höstarna fängslade och vintrarna frös. Bland de porlande bäckarna flöt ett tvivel förbi och bland skogens lockande och prinsarnas förbipasserande tappade prinsessorna varandras händer.

Desperat försökte de greppa det förlorade som en gång satt den sjungande marken i ljuvlig gungning, men det som brustit var redan trasigt och det som komma krävde ett vägsjäl att skilja dem åt.

Så de gjorde. Så de gick.

Så de såg sig om och såg sig själva i den andra. De såg det de ville se och det de inte trodde fanns. De såg det de förlorat och det de någon gång hoppades att de skulle hitta tillbaka till.

Den ena prinsessan packade sin väska med hjärtats splittrade röst i mitten och med vilja om att lämna landet för att försöka leta upp något som hon aldrig hittat på den sidan där allt för henne förblir kallt och lite för lagom. Den andra prinsessan packade upp väskan med framtidshopp, fylld av kraft och begåvning men som behövde hitta sin plats och sitt mod precis där hon stod.

Så de gjorde. Så de gick. Så de vinkade varandra adjö med ett leende på läpparna och med en tår i ögonvrån...

Denna sagan kommer inte ta slut där men den här boken kommer dock göra det, i väntan på en uppföljare, i väntan på något nytt. Här skiljs vi åt och bladen förblir tomma tills den dagen då allt hittar tillbaka till vad det var, eller tills vi hittar till något annat, eller inte hittar något alls.

Här kommer ni inte se oss mer vilket som. Härifrån försvinner vi. Kanske dyker vi upp någon annan stans, kanske så ser ni oss i tidningen eller på tv, kanske ser ni oss på stan, kanske ser ni oss stå där vid vägsjälet om ett år igen, kanske med nya tiaror. Kanske kommer vi tillbaka tillsammans med händerna hårt kramandes den andras. Så som prinsessor gör. Så som bästa vänner gör.

- SARA & SANNA

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0