lite i överkant
Det är nästan konstigt att jag tycker om det när det är så mycket i den som jag inte tycker om. Men livet är visst aningens komplext har man märkt....
Varför får jag känslan av att föreställningarna på Stockholm Stadsteaters stora scen tycks skapas med inställningen "lite i överkant", "lite mer än förra gången", "lite i vicklägget där det moderna tar över historiens kärna, den underbara geuniteten i skådespelet försvinner och den gamla trogna pensionärspubliken har somnat för länge sen"?
Jag förstår inte riktigt vad detta tänket kommer ifrån. Dom har ett bra manus, om en mycket intressant kvinna i ett mycket intressant skede av historien. Dom har en scenografi som är ren och mycket spelbar och en musik därtill som skapar en mäktig, liksom gripande känsla. Dom har ju inga amatörskådespelare i ensemblen heller precis...
Ändå tvingas det där "lilla extra" in, det där "lilla extra" under negativt flagg. Det där som dom även gjorde i Bröderna Lejonhjärta. Det där jag inte förstår mig på. Det där överspelet. Det där pålagda spelet. "Jag går in och spelar en man". "Jag går in och spelar elak kung". "Jag går in och spelar korkad piga". "Jag går in och spelar"....spelar? Vem har sagt att teater handlar om att spela någon annan. Vart tog känslan vägen, det där men att hitta, känna.
Den moderna stressen tycks åter igen göra sig själv en otjänst.
Ändå går jag där ifrån och tycker om det jag såg. Tycker om historien, upplevelsen av denna mycket märkligt givande kvinna, mycket frågasättande jag vill skriva under på och så Vanna. Det går inte låta bli att älska henne, fastän det påförda spelet lyser igenom så finns hon ändå. Hon lever där. Spelstilen är kanske något att vänja sig vid att ta till sig....eller så måste jag inte det. Det handlar kanske bara om att inget är svart eller vitt utan att man lika mycket kan hata något när man samtidigt älskar det.
bilderna är lånade från http://stadsteatern.stockholm.se
- SARA
Varför får jag känslan av att föreställningarna på Stockholm Stadsteaters stora scen tycks skapas med inställningen "lite i överkant", "lite mer än förra gången", "lite i vicklägget där det moderna tar över historiens kärna, den underbara geuniteten i skådespelet försvinner och den gamla trogna pensionärspubliken har somnat för länge sen"?
Jag förstår inte riktigt vad detta tänket kommer ifrån. Dom har ett bra manus, om en mycket intressant kvinna i ett mycket intressant skede av historien. Dom har en scenografi som är ren och mycket spelbar och en musik därtill som skapar en mäktig, liksom gripande känsla. Dom har ju inga amatörskådespelare i ensemblen heller precis...
Ändå tvingas det där "lilla extra" in, det där "lilla extra" under negativt flagg. Det där som dom även gjorde i Bröderna Lejonhjärta. Det där jag inte förstår mig på. Det där överspelet. Det där pålagda spelet. "Jag går in och spelar en man". "Jag går in och spelar elak kung". "Jag går in och spelar korkad piga". "Jag går in och spelar"....spelar? Vem har sagt att teater handlar om att spela någon annan. Vart tog känslan vägen, det där men att hitta, känna.
Den moderna stressen tycks åter igen göra sig själv en otjänst.
Ändå går jag där ifrån och tycker om det jag såg. Tycker om historien, upplevelsen av denna mycket märkligt givande kvinna, mycket frågasättande jag vill skriva under på och så Vanna. Det går inte låta bli att älska henne, fastän det påförda spelet lyser igenom så finns hon ändå. Hon lever där. Spelstilen är kanske något att vänja sig vid att ta till sig....eller så måste jag inte det. Det handlar kanske bara om att inget är svart eller vitt utan att man lika mycket kan hata något när man samtidigt älskar det.
bilderna är lånade från http://stadsteatern.stockholm.se
- SARA
Kommentarer
Trackback
