ödet vi alla känner till



Ödet vi alla känner till. Världens mest älskade och sorgbringande kärlekspar förenade i ett värsmått signerat Shakespeare under Dramatens välsmyckade tak...

..ger dessvärre en icke så välsmyckad upplevelse.

En påspädd förlegad kvinnosyn med oklart syfte om att väcka, snärja eller konservera. En lite svagt förståndshandikappad Julia som inget annat ger vika för än sin dumhet och den unga kåthet hon inte kan stå emot. En Romeo som inte riktigt menar vad han säger men som ändå maler på i långrandiga monologer utan känsla plus ett gäng statister och småroller som springer ut och in utan riktning eller vilja att vara på plats.

Om det är en uttjatad historias oförmåga att möta publik som redan kan slutet, känslorna som inte får fäste eller insikten om att kärleken är den värsta av mekanismer som på jorden flurerat. Långt och förljuget känns det vilket som.

Ändå finns delar i den som lyfter, språkets skönhet till trots i en ändå så ärlig tolkning av Julia och ett hopp om människans godhet i den fina Amman. Mercutio han lever, men tyvärr är resten dött lopp och när Fursten avslutar föreställningen med "ingen historia har rört oss mer än den om Julia och Romeo" med en ton av "det var roligt att ni kom men vi har redan spelat i flera månader och har en föreställning i morgon också" så känns det som att verket kanske skulle göra bäst av att vila en så där hundra år för att sedan kunna ge författarens intensioner rättvisa igen.

- SARA

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0