systerkärlek

Antar att allt började i mars för nästan 24 år sedan kanske var det då hennes syster fyllde ett, kanske var det dags för något så obetydligt underbart att komma till.

Hon fick säkert en lika bra barndom som andra barn, hon fick säkert en likvärdig ungdom som många andra, men hon blev aldrig som någon av dem hon blev den unga tjej som folk utnyttjade, som utnyttjade andra, och som fortfarande har ett osäkert hjärta då hon ser någon i ögonen. Hon ville så mycket och ville egentligen alla så väl men hon vägrade låta någon röra henne. Hon grät när vännerna inte visade förstå detta beteende, hon grät när någon slog tillbaks. Hon hade en förmåga att ty sig mer till de varelser ingen såg eller ingen förstod men aldrig grät hon så mycket som när även dessa tog avstånd.

Har du någon gång kännt att du är alldeles ensam att du inte har någon du kan räcka ut handen till och få ett hjärta tillbaka. Det har hon. Hon vet hur det känns när de mänskliga faktorerna drar i de trådar ingen kan kontrollera. Hon vet hur det känns att hata. Hon har vänt all kärlek i hat hon har vänt allt det vackra till någon ful ondska. Det värsta utav allt är att hon flera gånger vänt sig själv ryggen genom att övertala den lilla människa att hon inte är något att ha. Att allt det elände hon sitter i beror på henne själv. All den självförvrängda synen beror på kärlek hon vände över i hat, kärlek hon aldrig fick uppleva fullt ut.

Han fanns där flera gånger men varje gång tog han sina skor och gick. Han lovade egentligen ingenting och han gav därmed ingenting heller men det var det hon trodde att han en gång skulle göra, någon av dessa honom. Någon av dessa som berättade om framtidens vackra fasad. Tillsammans skulle dem göra allt till döden skar ut hjärtat på den ficka som blev kvar efter hon lagt sig i hans säng. Ensam utslängd ur hans liv dagen efter då kärleken börjar ta annan form, och då allt blir jobbigt för den man som tagit med sig något hem som han inte vill behålla.

Plötsligt upptäcker man hur vackert något är, plötsligt upptäcker man hur vackert det är om man bara tar sig tiden att titta. Men alla oärliga ord gör det omöjligt att tillslut se det vackra i det som aldrig talar sanning. Människor har ett underligt sätt att behandla varandra på. Människor har ett obegripligt sätt att hacka sönder varje beståndsdel av vad de får tag i och både svälja och spara sparka och krama på den som en gång i tiden inte ville att någon skulle röra henne.

Men hon börjar lära sig av allt som hänt, hon börjar förstå att dessa tidigare vackra själar som bjöd in henne bara ville komma innanför skalet för att skära lite mer i det redan såriga. De tårar som kom efter varje erövring utan kärlek kommer aldrig att rinna ner för hennes tonårskinder längre. Förhoppningar som brunnit månader efter att han glömt hennes namn är nu mycket lättare att slänga tillsammans med minnet av den som aldrig kommer ringa. Jag tror att en dag kommer hon bli lycklig. För de små minnen av de påfrestande västländska attityder som skar upp hjärta efter hjärta utan att sy igen såren vänds numera bara till minnen av en man som förlorat något underbart, underbara Sara