systerkärlek

Den vita kontrollen och den svarta synden.

Det vita som inte är så vackert som sagan påstår när det svarta inte någon gång får bli en avlastning för det som stänger ute och förtär. För vi lever inte i antingen det svarta eller det vita och väljer vi att göra det så slutar svanarnas dans i inlåsta själar eller frisläpta jävular.

Allt handlar om oss. Oss människor och hur vi blir offer för vårt eget kontrollbehov. Kan nog finnas mening med att reflektera över den och börja se livet i nyanser där det spontana kan bli en räddning från den tvångsmässiga bemärstringen och strukturen kan trampa upp stigar ut ur kaoset.

Det färgskalorna vi behöver. Annars tar den svarta och vita svanen långsamt död på varandra utan innehåll som vi kan lita på eller lyckligt slut.

För oss. Släppa tag.