systerkärlek

Tre dagar. Tre föreställningar. Tre besök på Kulturhuset och Stadsteatern med tre fina människor som råkar vilja känna sig vid mig och mina teaterlustar.

I fredags såg vi Emilia Galotti, med världens finaste scenografi och en kostym från himlen men tyvärr med ett varierat skådespel där vissa glänste lika mycket som andra gjorde hela scener outhärdligt jobbiga. En norsk skådespelare som i "hutigrutt-reklam-anda" försökte prata svenska med en ton som aldrig tidigare avlyssnats. Och då ingen vacker sådan. Jag vill veta vad dom tänkte med det. Hur kände regissören kring Emilias roll och vad i hela friden var meningen med den. Hon var som tur var inte med i så många scener så hela pjäsen blev inte raserad.

I går, Rut och Ragnar. En historia om människor i sitt sena skede i livet redo att börja leva. Manus som började lika starkt som det slaknade med tiden men med två skådespelare som jag hoppas håller sig kvar på scen tills döden drar dem därifrån.

I dag var det stora scenens tur och Trettondagsafton. Likt det som denna scen tidigare bjudit på var det även här ett hiskligt mycket onödig kostym, rekvisita och scenografi. Närvaron från den fantastiska ensamblen fick mig däremot äntligen att börja hoppas. Ett hopp om Stadsteaterns stora produktioner, men en ännu starkare önskan att de skalar av och låter skådespelarna göra det dom är bäst på. Lyfta berättelserna utan överdådiga hjälpmedel i form av tre meter höga valmoblommor i plast och mer tyg i en kostym än vad jag och Sanna har i hela vår garderob.

Tre sevärda föreställningar och tre inspirerande möten med min underbara värld. Jag vill stå där.