det börjar nu
Det gick upp för mig idag. Tiden bara går och det känns som inget blir gjort och inget händer. Om två månader fyller jag tjugofem och alla tycks plötsligt yngre och gjort mer med sitt liv än jag.
Sen tänker jag en gång till, skakar om mig själv och vaknar till.
Mitt liv är inte alltid så vackert men det finns verkligen mycket underbart här att hämta ändå. Vem har rätt att bedömma det sköna och vem har kunskap att försköna det vackra eller förminska det ogreppbara. Det kommer inte kännas som jag gör mer för att jag sitter och har ångest över att inget händer.
Jag vet att jag haft den här diskussionen med mig själv förut men när åren går och dagarna flyger, löven faller och tårarna torkar finns det snart ingen återvändo längre. Det enda jag kan göra är ju att börja leva, jag vet ju det. Vill bara svära och skrika, skratta och dansa, älska och rista in ett nej. Ett nej det räcker nu. Det måste börja nu. Det börjar nu.
Sapere aude - hav mod att göra bruk av ditt egna förstånd, utan någon annans vägledning.
Vi får se imorgon.
- SARA
Det tycks alltid vara så att något fattas en. Som i ditt fall att du känner att mängden på erfarna göromål är för få. Det är nog ett tillstånd man ofta sjunker in i och jag tror att det är det som gör att man faktiskt tar sig för saker. För tänk hur det skulle vara om man hela tiden kände att man gjort för mycket, massor och saker hela tiden. Det skulle nog resultera i en del tristess över att inte komma på vad man skall göra. Den dagen du sitter på din dödsstol så kommer du säkert att tänka "Det var mycket jag inte gjorde, men det var ännu mer jag gjorde" Så satsa på att känna efter då vad du hunnit med och inte, istället för att gräma dig över det nu. Jag är bara några ynka år äldre och har alltid känt som dig. Alla andra har gjort så mycket och vad har jag hunnit med........... Det är inte en sannn insikt. Du har nog som jag hunnit med en massa spännande saker. Bara som en sådan sak att du hinner gå på gymmet är stortför mig ;)
Kram på rej!
