som tur utan retur
Sara-Louise, mamma och pappa Nilsson var tre av tretton tappra Ulrichamnare som vågade sig till biografen i går kväll. Bra jobbat av oss tretton säger jag, lite smått trista invånare säger jag också, fast det är väl illa om man råkar missa Äntligen hemma eller något annat överskattat tisdagsprogram.
Glada är vi för att vi gick dit. Först för vi träffade på några gamla bekanta, några mycket trevliga sådana, och sen för det var en otroligt givande film som bestämde sig för att visas. Ger man, så får man. Vi gav åttio kronor och vi fick en Cornelisresa skapad av Amir Chamdin. Lite svaj med skådespelarna i början men sen tappade jag all analytisk förmåga och jag försvann in i en liten dimma av trubadurtoner, kärlek och missbruk.
Sanningen tycks vara att vi alla dör ensamma, mer eller mindre ensamma, men alltid alena. Det känns också som trots att jag kan ifrågasätta synes i några av hans gamla visor så finns där en kärna av tanke. En tanke från en människa. En fantastiskt spännande människa. Jo så är det nog.
som fågeln ur sin bur. som isen när det våras. som kärlek när den såras.
som tur utan retur.
- SARA
Kommentarer
Trackback
