systerkärlek

Bröderna Lejonhjärta. En av de vackraste sagorna jag vet, men stadsteatern kör olyckligtvis över den med en helt ointressant produktion. Konceptet tycks gått ut på att symbolisera, vända, vrida och modernisera allt till max men genom det lyckades dom bara mista hela historiens tråd, tappa mycket av rollkontakten och skapa en stor sörjig osmakande röra. Sagan dränks i smaklös, överdådig kostym, specialeffekter i vart steg och punchlines från helvetet.

Varför underskatta barn så mycket att man slänger in nödlinor efter nödlinor i varje scen för att undvika att dom tröttnar? Jag hörde någon gång ett barn skratta men jag hörde fler gånger hur Astrid grät i sin himmel.



Kul att se hur man inte ska skapa familjeföreställning.

- SARA