tack tove



Efter en lite mindre förnöjd läsning av den förra boken drog jag nu ett säkert kort ur högen pocketböcker och läste "Det osynliga barnet" av Tove Jansson. Det är en novellsamling där nio av hennes fantastiska historier är samlade. Tove är så underbar och hon skriver på ett sätt som jag bara älskar att läsa. De små sagorna som alla kretsar kring olika karaktärer i Mumindalen är fyllda av värme, humor och en släng vemod, och är dessutom skriva på ett sätt som passar alla, gamla som unga, och särskillt mig. Jag bara älskar den.


Ur Historien om den sista draken i världen

Jag undrar om den kan bränna hål i vaxduk också, sa Mumintrollets mamma.

Utan vidare, förklarade Lilla My.Bara den har vuxit lite bränner den opp hela huset. Ni får se!

Hon grabbade tag i en kakbit och draken flög på henne med detsamma som en gyllene furie och bet henne i tassen.

Din fan! skrek My och daskade till draken med servetten.

Om du säger så där kommer du inte till himlen, började Mymlan ögonblickligen, men Mumintrollet avbröt henne häftigt

Det var inte drakens fel! Han trodde du skulle äta opp flugan som satt på kakan.

Du med din drake! skrek My som hade gjort sig ordentligt illa. Förresten är den inte din, den är Snusmumriken för den gillar bara honom!

Det blev tyst ett slag.


Ur Vårvisan

Snusmumriken stod och lyssnade i den våta mossan. Bäcken ska med i min visa, tänkte han. Som en refräng kanske.

I det samma lossnade en sten i fördämningen och förändrade vattnets melodi med en oktav.

Det där var inte illa, sa Snusmumriken med beundran. Just så där ska det låta


Ur Hemulen som älskade tystnad

Och hur mår du annars? frågade hemulen otålig. Han stod och trampade och längtade in i parken igen.

Illa, svarade homsan uppriktigt. Vi mår alla mycket illa.Vi som är små. Vi har inget nöjesfält längre. Vi bara sörjer.

Å, sa hemulen och stirrade i marken. Han ville inte tvingas tänka på något sorgligt, men han var så van vid att lyssna att han inte kunde gå sin väg.

Du sörjer nog också, sa homsan medlidsamt. Du brukade knipsa biljetterna. Men om man var mycket liten och trasig och lortig så knipsade du i luften! Då lät du oss gå två eller tre gånger på samma biljett!

Det var bara för jag såg lite illa, förklarade hemulen. Ska du inte gå hem nu?

Homsan nickade men stod kvar. Han kom ända fram till grinden och stack nosen i gallret.

Farbror, viskade han. Vi har en hemlighet.

Hemulen gjorde en åtbörd av förskräckelse för han tyckte inte om annat folks hemligheter och förtroenden.


Ur En hemsk historia

Hördu, sa lillebror uppifrån dikeskanten. Jag vill gå hem.

Du kommer nog aldrig hem mer, sa hans bror dystert. Dina ben kommer vitna på prärien och pappa och mamma kommer gråta tills dom drunknar och av alltihop blir det ingenting mer än ingenting alls, och sen tjuter hyenorna över alltsammans.

Lillebror öppnade munnen, tog sats och började skrika.

Homsan hörde att det var ett skrik som skulle räcka länge. Därför lät han sin lillebror vara ifred och kröp vidare i diket.


- SARA


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0