aldrig mer
Jag skriver detta nu så jag ska komma ihåg. Komma ihåg vilket fruktansvärt övergrepp jag utsätter mig själv för, allt för ofta.
Det första jag såg i morse var inte den vackra klarblåa himlen över en av världens vackraste städer, utan botten på en toalettstol. Djupt ner. Kroppen skriker. Den vill bara bli av med giftet jag självmant stoppat i mig.
Efter hundra av dessa mornar borde min kropp gett upp, men fantastisk som den ändå är försöker den återigen tafatt få mig att förstå vad jag gör med mig själv.
Inne i mitt huvud skriker ångesten och desperationen av att jag inte kan ligga kvar. Inte ligga och vänta. Vänta på att det går över. Min buss går om en timme.
Jag trevar mig ut i trapphuset. Kallsvettas i hissen. Andas frisk luft, försöker andas. Kallsvettas på perongen. En liten flicka, kanske fyra år, ler emot mig och hon är så vacker, lördagen är så vacker men jag vill bara gråta. Jag vill lägga mig på rälsen och låta tåget ta smärtan ifrån mig.
Pendeln suckar när den möter min klagosång. Trappsteg känns som berg att bestiga. Magen vänder sig. Ny toalettstol. Jag ger min kropp en tillfällig lättning genom att spy upp något som inte finns. Mat som inte landar, nya kilometerhöga trappsteg och tanternas blickar.
Bussen rullar ut och bort från min förälskelse till stad. Solen som skulle värma mig tar mig ur balans. Det är ett hån att världen är som vackrast när kroppen mår som sämst.
Hånet föder jag helt på egen hand genom självvalt greppade glas och tömda flaskor.
Det är inte varje morgon jag känner så här, ofta mår jag bättre än i vanliga fall. Men så kommer dom. Dagarna som sätter hela världen i kraftig otäck gungning. Dagarna det varit bättre att man inte vaknade alls. Varje gång lika förvånad, varje gång lika ångerfull.
Det farliga är inte dessa tomma smärtsammt ekande timmar. Det farliga är att jag inte känner mina gränser. Hellre för mycket än för lite. Så har det alltid varit. Hellre lite för mycket än så lite att jag inte har roligt. Att jag inte kan vara social, att jag inte kan träffa männsikor. Visa mitt jag.
Jag kan visa mitt jag utan det här. Jag är stark men idag är jag svag.
Imorgon kanske jag skrattar åt det här. Imorgon kanske jag raderar inlägget och börjar planera min nästa tripp på alkoholens toppar. Men jag hoppas på att det blir tvärt om och att jag aldrig behöver känna så här igen. Aldrig mer.
- SARA
Det första jag såg i morse var inte den vackra klarblåa himlen över en av världens vackraste städer, utan botten på en toalettstol. Djupt ner. Kroppen skriker. Den vill bara bli av med giftet jag självmant stoppat i mig.
Efter hundra av dessa mornar borde min kropp gett upp, men fantastisk som den ändå är försöker den återigen tafatt få mig att förstå vad jag gör med mig själv.
Inne i mitt huvud skriker ångesten och desperationen av att jag inte kan ligga kvar. Inte ligga och vänta. Vänta på att det går över. Min buss går om en timme.
Jag trevar mig ut i trapphuset. Kallsvettas i hissen. Andas frisk luft, försöker andas. Kallsvettas på perongen. En liten flicka, kanske fyra år, ler emot mig och hon är så vacker, lördagen är så vacker men jag vill bara gråta. Jag vill lägga mig på rälsen och låta tåget ta smärtan ifrån mig.
Pendeln suckar när den möter min klagosång. Trappsteg känns som berg att bestiga. Magen vänder sig. Ny toalettstol. Jag ger min kropp en tillfällig lättning genom att spy upp något som inte finns. Mat som inte landar, nya kilometerhöga trappsteg och tanternas blickar.
Bussen rullar ut och bort från min förälskelse till stad. Solen som skulle värma mig tar mig ur balans. Det är ett hån att världen är som vackrast när kroppen mår som sämst.
Hånet föder jag helt på egen hand genom självvalt greppade glas och tömda flaskor.
Det är inte varje morgon jag känner så här, ofta mår jag bättre än i vanliga fall. Men så kommer dom. Dagarna som sätter hela världen i kraftig otäck gungning. Dagarna det varit bättre att man inte vaknade alls. Varje gång lika förvånad, varje gång lika ångerfull.
Det farliga är inte dessa tomma smärtsammt ekande timmar. Det farliga är att jag inte känner mina gränser. Hellre för mycket än för lite. Så har det alltid varit. Hellre lite för mycket än så lite att jag inte har roligt. Att jag inte kan vara social, att jag inte kan träffa männsikor. Visa mitt jag.
Jag kan visa mitt jag utan det här. Jag är stark men idag är jag svag.
Imorgon kanske jag skrattar åt det här. Imorgon kanske jag raderar inlägget och börjar planera min nästa tripp på alkoholens toppar. Men jag hoppas på att det blir tvärt om och att jag aldrig behöver känna så här igen. Aldrig mer.
- SARA
Kommentarer
Trackback
