berg och dalar
Det var ett år sen nu. Ett år sen jag satt med tårarna i ögonen när skolan sjöng för mig i matsalen. Tårarna var inte av glädje utan av ren och skär smärta. Jag hade så sjukt ont den dagen. Den tiden. Dom månaderna. Längre ner i djupet än förra vinterna har jag aldrig simmat.
Jag träffade en liten vän i November som gjorde dagarna lätta. Lätta i två veckor till allt kastades omkull, han tog ifrån mig så mycket, som han nog inte själv fattade varför. Vet inte vad det var som gjorde att han träffade så hårt. Eller var det bara den lilla klassiska droppen som fick bägaren på vanligt vis att rinna över. Ont gjorde det vilket som. Varför kärlek som ska vara så vackert alltid kändes så tomt för mig, var en fråga som aldrig fått något svar.
Allt föll, hela födelsedagen var en mardröm utan like och fastän jag var omringad av många fina vänner mot kvällen, stampade lilla vännen in och trampade på mig åter igen. Höll fast så hårt att jag inte ens försökte ta mig upp till ytan. Bestämde mig för att aldrig kliva upp ur sängen igen, att detta var sista gången och om livet inte vände av sig själv tänkte jag inte hjälpa den på traven, allt för mycket krav, allt för mycket smärta.
Detta året har blivit en nystart. Jag märker det nu. Helt plötsligt när världen vänds upp och ner och man hamnar underst måste man tänka efter vad som är viktigast. Det viktiga har jag hos mig hela tiden och dom som är viktigast för mig försvinner inte. Min nya lilla vän hjälpte mig mycket han också, även fast han är borta nu känns det inte alls lika tomt. För mitt egna hålrum är uppfylld av liv.
Denna dagen. Idag. Det är åter igen min dag och ett år senare och äntligen känns det som jag är på väg upp på berget jag aldrig varit uppe på. Fast att Sverige försöker med all sin kraft och med alla sina fula knep ta ner mig på jorden så vägrar jag fortfarande. Livet är underbart och jag är så tacksam för det. Kanske krävs det en riktigt djup dal för att man ska kunna ta sig upp på toppen.
Idag vill jag inte göra annat än att fira att jag föddes för tjugofyra år sedan, för det är väl det som födelsedagar är till för.
- SARA
Jag träffade en liten vän i November som gjorde dagarna lätta. Lätta i två veckor till allt kastades omkull, han tog ifrån mig så mycket, som han nog inte själv fattade varför. Vet inte vad det var som gjorde att han träffade så hårt. Eller var det bara den lilla klassiska droppen som fick bägaren på vanligt vis att rinna över. Ont gjorde det vilket som. Varför kärlek som ska vara så vackert alltid kändes så tomt för mig, var en fråga som aldrig fått något svar.
Allt föll, hela födelsedagen var en mardröm utan like och fastän jag var omringad av många fina vänner mot kvällen, stampade lilla vännen in och trampade på mig åter igen. Höll fast så hårt att jag inte ens försökte ta mig upp till ytan. Bestämde mig för att aldrig kliva upp ur sängen igen, att detta var sista gången och om livet inte vände av sig själv tänkte jag inte hjälpa den på traven, allt för mycket krav, allt för mycket smärta.
Detta året har blivit en nystart. Jag märker det nu. Helt plötsligt när världen vänds upp och ner och man hamnar underst måste man tänka efter vad som är viktigast. Det viktiga har jag hos mig hela tiden och dom som är viktigast för mig försvinner inte. Min nya lilla vän hjälpte mig mycket han också, även fast han är borta nu känns det inte alls lika tomt. För mitt egna hålrum är uppfylld av liv.
Denna dagen. Idag. Det är åter igen min dag och ett år senare och äntligen känns det som jag är på väg upp på berget jag aldrig varit uppe på. Fast att Sverige försöker med all sin kraft och med alla sina fula knep ta ner mig på jorden så vägrar jag fortfarande. Livet är underbart och jag är så tacksam för det. Kanske krävs det en riktigt djup dal för att man ska kunna ta sig upp på toppen.
Idag vill jag inte göra annat än att fira att jag föddes för tjugofyra år sedan, för det är väl det som födelsedagar är till för.
- SARA
Kommentarer
Trackback
